1. När barnet har fastnat i sin egen värld
HTML-код
- Опубликовано: 8 сен 2024
- - Nu är det dags att klä på sig!
Mamman uttalar orden samtidigt som hon passerar barnet som sitter och leker på golvet.
Hon fortsätter in i badrummet, hon behöver dra en borste genom håret.
Sen ska hon packa ihop pappren som hon tog hem från jobbet igår
och just det, hon måste komma ihåg att plocka ut köttfärs från frysen också.
Tre minuter senare tittar hon till sin son på golvet igen.
Han sitter fortfarande där i pyjamas.
Men, varför gör han så här? Varför fastnar han alltid i leken?
Hon har ju sagt till honom att det är dags att avbryta och klä på sig.
Hon går och hämtar kläderna som de har lagt fram på rummet,
lägger dem på golvet bredvid pojken och säger till honom att ta på sig kläderna.
Nu, med en gång!
Sedan fortsätter hon ut i hallen, tänker att det är ett bra tillfälle att smörja in de nyinköpta stövlarna.
Med stövlarna på fötterna tittar hon in i vardagsrummet igen efter ett par minuter
och ser att pojken fått på sig byxorna och en strumpa.
Resten av kläderna ligger orörda på golvet.
Leken har flyttat till soffan.
Det tycks pågå något sorts intensivt krig mellan de röda och de gula legogubbarna.
Mamman höjer rösten och ropar till pojken
- Men se till att få på dig kläderna nu då, jag har ju sagt till dig flera gånger!
Han tittar förvånat på sin mamma, rädd och undrande.
Varför blev hon så arg?
Det som händer här, det brukar jag beskriva som att mamman och barnet finns i olika bubblor under morgonen.
I mammans bubbla, där finns familjelogistik och förberedelser inför arbetsdagen.
I barnets bubbla, där finns den pågående leken.
De här bubblorna glider runt i hemmet under morgonen
och ibland så låter mamman sin bubbla knuffa till barnets bubbla.
Men hon tar sig aldrig in i bubblan, så leken den kan fortgå där inne.
Men till slut så blir hon arg, höjer rösten och skriker till pojken, och barnets bubbla spricker.
Han tittar som sagt förvånad på sin mamma och undrar:
Vad var det som hände? Varför blev hon så arg?
Det jag brukar tipsa föräldrar om att göra i det här läget,
när de vill ha kontakt med sitt barn,
det är att lämna sin egen bubbla och försöka försiktigt ta sig in i barnets bubbla.
Så mamman, hon kunde i det här läget ha satt sig på soffkanten och visat intresse för barnets lek.
- Oj! Det verkar som att det pågår en ordentlig strid här.
- Ja, de gula håller på och försöker ta över de rödas bas.
- Hur tror du att det kommer att gå?
- Det gick bra först, men nu har de gillrat en fälla som försvar så jag tror att de kommer att slå tillbaka.
Krasch! Boom! Bang!
Leken fortsätter och mamman säger:
- Oj, det ser spännande ut!
Samtidigt så lägger hon handen på pojkens axel:
- Det är dags att klä på sig och gå till förskolan nu.
Vad tror du om att vi lämnar allting precis som det är nu på soffan
så att gubbarna kan fortsätta strida när du kommer hem?
Hon räcker över tröjan till pojken och fortsätter prata med honom:
- Vilka tror du kommer att vinna?
- Men mamma, det kan jag ju inte veta redan nu, det fattar du väl?
- Ja, det borde jag fatta, säger mamman.
Hon lämnar över byxorna och frågar:
- Du, vad tror du, kommer gubbarna att ligga här nu och tänka ut strategier för hur de ska strida när du kommer hem,
eller ligger de bara och vilar sig medan du är på förskolan?
- Men mamma, knäppis!
Du vet ju att de alltid sover när jag är borta.
Sedan tar mamman pojken i handen och tar med honom ut i hallen,
samtidigt som hon fortsätter prata om leken och ställa frågor.
Så, det mamman gör här, är att hon försiktigt tar sig in i barnets bubbla,
och hämtar honom där han är.
Hon gör det med förståelse för hur viktig barnets bubbla är för honom
och med omsorg om att bubblan ska finnas kvar när han kommer hem om han vill fortsätta leken.
Men, vem har tid med det här på morgonen? Det är ju stressigt nog som det är!
Tar det verkligen längre tid?
Jag är tveksam, för jag vet att tjat och tjafs också tar tid.
Jag tycker mig dessutom ha märkt att promenaden till förskolan,
att lämningen på förskolan, och faktiskt också min arbetsdag,
blir både lite lättare och lite bättre när vi haft det bra tillsammans på morgonen.
Barn sitter inte bara i standby-läge på morgonen och leker lite förstrött i väntan på att föräldern ska bli klar och ropa att det är dags att komma.
Barnets bubbla är lika viktig och lika verklig för barnet som min vuxna bubbla är för mig.
Jag tycker att det är det är för mycket begärt att tro att vi kan stå kvar i vår vuxna bubbla och ropa till barnet att hon ska komma in i den.
Om jag vill ha in barnet i min bubbla, då får jag bemöda mig om att hämta barnet, med omsorg och med respekt, i den bubbla där han befinner sig.
Vad tycker du?
Så fint och klokt sagt.
❤️❤️❤️
Det låter som en bra lösning. Men ett sådant barn kanske inte vet vad strategier betyder. Annars var det kloka ord. :-)