Jag hade också ingen aning om hur attityden till skriven svenska ansågs som ett tecken på okunskap, det var ett genuint intressant inslag. Man kan bara undra hur vida och breda dialektalerna hade sett ut om detta fortsatte in i radions och TV:ns framfart.
Helt underbar presentation, och inte blir det sämre av att presentatören är från Ångermanlands inland, precis som jag. Som svensklärare i Stockholm har jag mer eller mindre tvingats lämna mitt hemlands uttal bakom mig, med vissa utvalda undantag. Helt byter jag inte skinn, jag vet vad min hemvist finns...
Jag jobbade en sväng som lärare i Sollefteå och det sved riktigt illa när jag var tvungen att rätta eleverna. "Men jag skriver ju som jag pratar" fick ju bara ett svar från mig som var mer eller mindre ett trevande "jo men..."
Jag tycker du mer talar dialekt i sociolingvistisk mening, där helt ömsesidigt obegripliga varianter kan vara dialekter. I strikt lingvistik används det för olika varianter med hög ömsesidig och symmetrisk begriplighet. Hur hög och hur symetrisk den ska vara det kan man debattera. Annars kan man hamna i situationen där man lätt kan förneka älvdalskans rätt att vara ett eget språk eller i situationen i den arabtalande världen där marokansk arabiska eller darija helt plötsligt är samma språk som irakisk arabiska, trots att de har mycket låg ömsesidig begrliplighet. Eller om allt handlar om att komma från ett gemensamt urspråk då är fortfarande persiska och svenska urindoeuropeiska dialekter enligt samma logik. Även en mer mainstream variant som göteborgska har grammatiska skillnader från standard rikssvenska, bland annat andra person vokativ pronomenet döh, som i ''Åh men döh!'', gränsen blir alltid luddig. I flera varianter även de som kallas regionelt standardspråk förekommer dubbla bestämda former, som i formell riksvenska anses vara fel. Var gränsen till riktig dialekt går är luddig.
Sociolingvister upplever jag antingen är väldigt frikostiga med vad de benämner som dialekt, i stort sett allt från rikssvenskt talspråk till genuina dialekter, eller så undviker de begreppet helt och hållet och håller sig till att tala om 'språkliga varieteter'. Skillnaden mellan språk och dialekt är en rätt dödfödd diskussion då frågan i huvudsak är politisk. I den klassiska dialektologin, i vilken jag har min utgångspunkt, undersöker man dialekterna som självständiga språksystem, och man kan väl säga att man där upphöjer dem till språk. Det fanns - under dialektologins blomstringstid sent 1800- tidigt 1900-tal - till min kännedom ingen diskussion om att särskilda dialekter var mer värda att kallas språk än andra, trots att man var medveten om att vissa dialekter hade sämre ömsesidig begriplighet med andra dialekter. Trots det är ju t.ex. älvdalskan, med sina många arkaismer och novationer, inte isolerad, andra dalmål delar många utvecklingar. Norden, i synnerhet med hänsyn till folkmålen, utgör ju ett kontinuum med rötterna i urnordiskan. Regional rikssvenska kan ha vissa grammatiska skillnader från den kodifierade standarden (mina exempel i videon visar också det), men det är fortfarande helt uppenbart att det rör sig om en avgrening till rikssvenskan med några lokala drag.
Jag hade också ingen aning om hur attityden till skriven svenska ansågs som ett tecken på okunskap, det var ett genuint intressant inslag. Man kan bara undra hur vida och breda dialektalerna hade sett ut om detta fortsatte in i radions och TV:ns framfart.
Du är den första jag nånsin hört på RUclips som låter lite som mig själv, underbart å höra
Helt underbar presentation, och inte blir det sämre av att presentatören är från Ångermanlands inland, precis som jag. Som svensklärare i Stockholm har jag mer eller mindre tvingats lämna mitt hemlands uttal bakom mig, med vissa utvalda undantag. Helt byter jag inte skinn, jag vet vad min hemvist finns...
Jag jobbade en sväng som lärare i Sollefteå och det sved riktigt illa när jag var tvungen att rätta eleverna. "Men jag skriver ju som jag pratar" fick ju bara ett svar från mig som var mer eller mindre ett trevande "jo men..."
Jo
Jag tycker du mer talar dialekt i sociolingvistisk mening, där helt ömsesidigt obegripliga varianter kan vara dialekter. I strikt lingvistik används det för olika varianter med hög ömsesidig och symmetrisk begriplighet. Hur hög och hur symetrisk den ska vara det kan man debattera. Annars kan man hamna i situationen där man lätt kan förneka älvdalskans rätt att vara ett eget språk eller i situationen i den arabtalande världen där marokansk arabiska eller darija helt plötsligt är samma språk som irakisk arabiska, trots att de har mycket låg ömsesidig begrliplighet.
Eller om allt handlar om att komma från ett gemensamt urspråk då är fortfarande persiska och svenska urindoeuropeiska dialekter enligt samma logik.
Även en mer mainstream variant som göteborgska har grammatiska skillnader från standard rikssvenska, bland annat andra person vokativ pronomenet döh, som i ''Åh men döh!'', gränsen blir alltid luddig. I flera varianter även de som kallas regionelt standardspråk förekommer dubbla bestämda former, som i formell riksvenska anses vara fel.
Var gränsen till riktig dialekt går är luddig.
Sociolingvister upplever jag antingen är väldigt frikostiga med vad de benämner som dialekt, i stort sett allt från rikssvenskt talspråk till genuina dialekter, eller så undviker de begreppet helt och hållet och håller sig till att tala om 'språkliga varieteter'.
Skillnaden mellan språk och dialekt är en rätt dödfödd diskussion då frågan i huvudsak är politisk. I den klassiska dialektologin, i vilken jag har min utgångspunkt, undersöker man dialekterna som självständiga språksystem, och man kan väl säga att man där upphöjer dem till språk. Det fanns - under dialektologins blomstringstid sent 1800- tidigt 1900-tal - till min kännedom ingen diskussion om att särskilda dialekter var mer värda att kallas språk än andra, trots att man var medveten om att vissa dialekter hade sämre ömsesidig begriplighet med andra dialekter. Trots det är ju t.ex. älvdalskan, med sina många arkaismer och novationer, inte isolerad, andra dalmål delar många utvecklingar. Norden, i synnerhet med hänsyn till folkmålen, utgör ju ett kontinuum med rötterna i urnordiskan.
Regional rikssvenska kan ha vissa grammatiska skillnader från den kodifierade standarden (mina exempel i videon visar också det), men det är fortfarande helt uppenbart att det rör sig om en avgrening till rikssvenskan med några lokala drag.
Elvdalsmålet er ikkje so serskildt. Det skil seg ikkje so myket frå dei andre ovansiljanmåli.
Rikssvenska är en dialekt
@@TheThedisliker Rikssvenska är en konstruktion.
@@AngermanskLaere Allt har sin begynnelse
@@AngermanskLaere vore intressant om du gjorde en video om det för det är ju knappast som att de bara tog fram den från tomma intet
det var måske en idé at se videoen før du svarede på titlen som jo mest er blikfang