Jag är troende sedan snart två år tillbaka. Jag har mer tatueringar än du har. Hur ser dina föräldrar och andra kristna du har/har haft i din bekantskapskrets egentligen på tatuerngar och människor som valt att tatuerat sig?
Tatueringar är något min familj alltid tyckt är snyggt och så. Däremot ska man ju vara noga med motiv och så. Det har jag alltid fått höra. Men jag blir nyfiken, hur hittade du kristendomen?
@@liamnerpin3437 Skönt att höra att inte alla kristna tycker det är hemskt med tatueringar :) Mina är bara färgglada snälla motiv. Genom en bekant som kommit till tro på senare år, var inget hon pressade på mig, utan vi har bara lätt att prata med varandra och började diskutera tro mera o mera. Jag hade försökt att läsa Bibeln när jag var yngre men fastnade nånstans i GT redan :) Våra diskussioner ledde t att jag läste hela Bibeln äntligen. Hade lite koll redan då jag konfirmerat mig som de flesta i min ålder gjorde är född -72. Min pappa dog snabbt i cancer för två år sedan och även han drogs till svenska kyrkans gudstjänster o aktiviteter de sista åren innan han hade fått diagnos. Pratade med honom mkt också. Mina barns pappa och jag hade ett ganska dåligt förhållande. Jag är inte psykolog men skulle starkt gissa på att han är narcissist. Någonstans när jag kom till den insikten kände jag att jag behövde något större än mig själv för att orka ta mig ur det förhållandet. På något sätt var det som att konstant vara i ett spirituellt krig. Med ett självförtroende i botten pga långvarig verbal o emotionell misshandel så kände jag att jag gm min nyfunna tro verkligen fick mkt hjälp att äntligen orka ta steget ur det dåliga förhållandet o jag har nu bott ett år i en egen lägenhet på samma ort. Mina barn är 18 o 20 och de har tagit separationen bra. Jag mår bra nu har ett lugn, balans och glädje som jag inte känt på mkt länge om ens någonsin. Som tidigare utbränd socialsekreterare och långtidsarbetslös har jag nyligen hunnit provat på en praktik inom diakoniyrket o har tankar på att plugga igen denna gång t diakon. Min ekonomi är inte den bästa men vi får se :) Kanske börjar lite lugnt med kyrkans grundkurs. Jag upplever att du är en människa som strävar till att ständigt förbättra dig själv på olika sätt att konstant utvecklas och som jag ser det är det inte det som egentligen är grunden i kristen tro!? Hoppas att dina föräldrar är stolta över dig för de verkar ha gjort ett bra jobb :) Du får mig att inse att transgrejen inte är en så konstig grej egentligen, med dig ser man verkligen personen bakom. Jag tycker du verkar vara dig själv bara, med många andra känns det som att de nästan spelar en karikatyr av det anda könet om du fattar vad jag menar lite svårt att förklara här i text. Lycka till på din fortsatta resa!
Måste du ta cellgifter? Min syrra som har MS måste göra det regelbundet.
Nej, jag tar inga cellgifter. Eller tror inte min bromsmedicin är en slags cellgift iallafall :) vad får din syster?
Både någon bromsmedicin och cellgifter en gång per år. Tror Lyrica med.
Jag är troende sedan snart två år tillbaka. Jag har mer tatueringar än du har. Hur ser dina föräldrar och andra kristna du har/har haft i din bekantskapskrets egentligen på tatuerngar och människor som valt att tatuerat sig?
Tatueringar är något min familj alltid tyckt är snyggt och så. Däremot ska man ju vara noga med motiv och så. Det har jag alltid fått höra.
Men jag blir nyfiken, hur hittade du kristendomen?
@@liamnerpin3437 Skönt att höra att inte alla kristna tycker det är hemskt med tatueringar :) Mina är bara färgglada snälla motiv. Genom en bekant som kommit till tro på senare år, var inget hon pressade på mig, utan vi har bara lätt att prata med varandra och började diskutera tro mera o mera. Jag hade försökt att läsa Bibeln när jag var yngre men fastnade nånstans i GT redan :) Våra diskussioner ledde t att jag läste hela Bibeln äntligen. Hade lite koll redan då jag konfirmerat mig som de flesta i min ålder gjorde är född -72. Min pappa dog snabbt i cancer för två år sedan och även han drogs till svenska kyrkans gudstjänster o aktiviteter de sista åren innan han hade fått diagnos. Pratade med honom mkt också. Mina barns pappa och jag hade ett ganska dåligt förhållande. Jag är inte psykolog men skulle starkt gissa på att han är narcissist. Någonstans när jag kom till den insikten kände jag att jag behövde något större än mig själv för att orka ta mig ur det förhållandet. På något sätt var det som att konstant vara i ett spirituellt krig. Med ett självförtroende i botten pga långvarig verbal o emotionell misshandel så kände jag att jag gm min nyfunna tro verkligen fick mkt hjälp att äntligen orka ta steget ur det dåliga förhållandet o jag har nu bott ett år i en egen lägenhet på samma ort. Mina barn är 18 o 20 och de har tagit separationen bra. Jag mår bra nu har ett lugn, balans och glädje som jag inte känt på mkt länge om ens någonsin. Som tidigare utbränd socialsekreterare och långtidsarbetslös har jag nyligen hunnit provat på en praktik inom diakoniyrket o har tankar på att plugga igen denna gång t diakon. Min ekonomi är inte den bästa men vi får se :) Kanske börjar lite lugnt med kyrkans grundkurs. Jag upplever att du är en människa som strävar till att ständigt förbättra dig själv på olika sätt att konstant utvecklas och som jag ser det är det inte det som egentligen är grunden i kristen tro!? Hoppas att dina föräldrar är stolta över dig för de verkar ha gjort ett bra jobb :) Du får mig att inse att transgrejen inte är en så konstig grej egentligen, med dig ser man verkligen personen bakom. Jag tycker du verkar vara dig själv bara, med många andra känns det som att de nästan spelar en karikatyr av det anda könet om du fattar vad jag menar lite svårt att förklara här i text. Lycka till på din fortsatta resa!