Släkthuset (med text) | Visa skriven av Povel Ramel

Än idag gamla rucklet ligger kvar
som det låg uti farfars morfars dar.
Stilla smekt utav samma sommarvind
som en sommar smekte farmors mormors kind.
När jag sakta igenom grinden går
tusen minnen från förr emot mig slår,
som dom måste ha slagit mor och far
liksom farfar och hans far på äldre dar.
Här bodde morfar och morfars gamla mor,
morfars farfar och morfars farfars bror,
farfars farfar men även farfars far,
farfars morfars far och morfars farfars mor.
Morfars svärfar, som reste till och från,
morfars faster och farfars mosters son,
svärmors farfar och morfars fars kusin,
och så farmors mormors morfars farfars svåger.
I gula kammarn där lyckan alltid grott,
farfars farfar och farfars farmor bott.
Dom fick flytta när farfars far blev stor,
och fick bråttom in en dag med farfars mor.
Men när farfar och farmor kom till slut,
fick som vanligt de äldre flytta ut.
Farfars far bytte plats med pappa sin,
som fick bo ihop med resten uppå vinn.
Nu i ett rum hänger farmors farfar kvar
i en ram skänkt av morfars morbrors far,
och i hallen står ännu blid och tyst
halva morfars farmors mormors marmorbyst.
Hela släkten har slitit samma port.
Undra på att den satt sig som den gjort!
Dock jag tänker med tår i ögonvrån:
Här ska en gång bo min egen sonsons sonsons lille son.
När hans farfars farfars far har flyttat från.